Bilden ovan har en länk till filmen om ljusmanifestationen

Tror du någon i din närhet
missbrukar droger (alkohol och/eller
narkotika) …?
 
… Eller vet du?
 
För stöd och vägledande samtal kontakta
AMD Anhöriga Mot Droger!
Tel 0737 130406 Förbundsordförande Anne Hallberg
       0738 329287 Vice förbundsordförande Lena Larsson

www.anhorigamotdroger.se

Lena stöttar anhöriga till missbrukare
När en förälder, oftast en mamma, ringer mig för att få vägledning och stöd i en ovanlig men svår situation när tonårsbarnet börjat missbruka droger vet jag inte alla gånger vilket stöd jag kan ge. Även om historierna till stora delar upprepas är det för varje förälder en ny situation där kunskapen oftast helt saknas och förtvivlan är desto större.
 
Orosanmälan är ett nytt ord även för mig, det fanns t ex inte då vår egen dotter på 80-talet missbrukade hasch, men nu är det vanligt förekommande som ett led i socialtjänstens arbete med missbrukare. De anhöriga eller andra som känner oro inför vad personen i fråga håller på med skriver ett brev till socialtjänsten om detta och hoppas sedan på att denna skrivelse leder till någon form av ingripande. Märkligt nog så sker inte alltid detta. Jag har hört talas om att är personen ifråga vuxen så kanske soc ringer hem till denna och berättar om orosanmälan och frågar hur hen har det med droger. Blir då svaret att det inte är några som helst problem blir det ibland inget mera med den anmälan.
 
Är personen ett omyndigt barn hoppas föräldrarna alltid att det ska leda någon vart med samtal eller stöd på något annat sätt, men även där fallerar det då och då och ingenting alls händer.
 
Väntar anhöriga på stöd och hjälp från soc länge och ringer mig så brukar jag rekommendera ett samtal med socialnämndens ordförande i den kommun dom bor i. Berätta för hen om problemet och fråga sedan vad hen skulle göra om det var hens eget barn. Kanske får de anhöriga ett tips där eller i bästa fall agerar nämndord-förande med ett telefonsamtal till soc och ringer sedan själv tillbaka till den anhörige för att rapportera vad som gjorts och inte gjorts.
 
Detta går ganska hyfsat bra i en del fall, men en del gånger går det inte alls och den anhörige får själv leta sig fram i denna djungel av myndigheter och frågor som aldrig någon svarar på. Jag försöker så gott jag kan för efter åratals erfarenheter och riktigt många anhörigsamtal har jag ändå lärt mig en del.
 
Så tänker jag på alla invandrare som precis som vi svenska föräldrar står där och vet inte vart de ska vända sig för att få hjälp. Svårigheter med det svenska språket gör ju inte det hela lättare precis och det kombinerat med alla regler som finns i vårt samhälle gör att många invandraföräldrar inte får den hjälp de så väl behöver och har rätt till. På staplande engelska för min del och lika staplande svenska för de anhörigas del kanske vi tillsammans kan få till lite hjälp och stöd, men det är inte det lättaste alla gånger.
 
Jag gör så gott jag kan, jag är ju själv anhörig och vet precis hur dåligt man som förälder mår när man inte kan hjälpa sitt eget barn bort från allt det eländes elände drogerna för med sig. Men jag blir både förtvivlad och förvånad över att inte socialtjänsten gör mer för att hjälpa de som inte själva vet var de ska vända sig.
 
Lena Larsson, vice förbundsordförande
Riksförbundet AMD Anhöriga Mot Droger