Anhörigdikt att vara anhörig till en missbrukare 
- Är att leva med en ständig ångest och oro för vad nästa dag, nästa timme eller nästa minut kan innebära 
- Är att inte kunna sova lugnt en hel natt för att man inte vet var hon är någonstans 
- Är att följa med i en berg- och dalbanefärd med upp- och nergångar som är tusen gånger brantare än den på Gröna Lund och som går i tusen gånger snabbare fart 
- Är att få känna några korta stunders hopp när hon kommer hem och säger att hon nu ska sluta med droger 
- Är att rasa ner i avgrunden igen för åttonde gången när hon kommer hem veckan därpå och påverkad av droger igen 

Att vara anhörig till en missbrukare 
- Är att aldrig långsiktigt kunna planera något för man är rädd för att lämna hemmet och vad som kan hända då 
- Är att ständigt vara rädd för våld och hot från henne eller hennes kompisar 
- Är att bära en ryggsäck tung som bly fylld med skuld och skam: Vad kunde jag som förälder ha gjort annorlunda? Är det mitt fel att hon knarkar? 
- Är att avsluta alla kontakter med vänner man haft för man vet inte vad man ska prata om när man träffas. 

Att vara anhörig till en missbrukare 
- Kan vara att vänta på samtalet från polisen där dom säger att dom har hittat en missbrukare död av en överdos på en toalett någonstans. Var det mitt barn? Ja, det var det. 
Lena Larsson 
2019