Guns svar på remissutredningen

Remissvar brträffande betänkandet Bättre insatser vid missbruk och beroende-Missbruksutredningens förslag SOU 2011:35

Allmänt
Missbruksutredningen har i allt för hög grad fokuserats på medicinsk behandling, så kallade nya metoder av missbrukare. De drogfria behandlingsmetoderna och den kommunala socialtjänstens psykosociala insatser har inte alls funnits med i samma omfattning. Utredningen visar på okunskap hur ett beroende psykiskt och fysiskt fungerar, hur ett missbruk tar över och förslavar samt en övertro på att missbrukarna står i kö för att få hjälp. Missbrukaren är sin drogs bästa försvarsadvokat, söker lindring ibland när de obehagliga konsekvenserna dyker upp men tappar kontrollen över sitt liv och förmår då inte söka hjälp. Det finns inga behandlingsmässiga genombrott eller förändring av missbruksmönstret som skäl att förändra ansvarsfördelningen mellan landsting och kommun.
Sjukvården har ingen tradition att jobba förebyggande på samhällsnivå. Den kommunala socialtjänsten har en bred erfarenhet av uppsökande och motiverande arbete, utredning, behandling, återfallsprevention och utsluss till arbete och bostad.

Jag anser att: Missbruksutredningens förslag är medicalisering av en i grunden social problematik. Man överger den sociala helhetssyn och folkhälsoperspektivet på drogproblem som varit vägledande för svensk politik under lång tid.
Det är beklagligt att det inte fanns någon praktiker från socialtjänsten / narkomanvården med i utredningen.

Huvudmannaskapet
En överflyttning av huvudmannaskapet fokuserar ännu mer på den medicinska delen av missbruksvården medan den drogfria behandlingen och de psykosociala delarna av missbruksvården marginaliseras.

Jag anser att: nuvarande huvudmannaskapet skall behållas. Förstärkta resurser behövs till både kommunens och landstingets missbruksvård.

Substitutionsbehandling
Utredningen uppvisar en övertro på substitutionsbehandling. Om en dylik behandling skall vara framgångsrik (drogfri behandling skall dessförinnan ha prövats under en längre tid och inte befunnits framgångsrik) måste den vara restriktiv och kombineras med andra insatser under strikt kontroll och psykosocialt stöd. Sidomissbruk skall inte tolereras.

Det är anmärkningsvärt att trots ökningen av metadon patienter till närmare 5000 personer, verkar det inte haft någon säkerställd påverkan av antalet dödsfall i samband med heroinförgiftningar. Antalet dödsfall med förekomst av metadon har ökat från ett 20-tal till närmare 100. Enligt en vetenskaplig studie publicerat i Läkartidningen 2010 har metadon haft en avgörande betydelse för den dödliga utgången i merparten av dödsfallen. Läckage från metadon behandling kan inte uteslutas i flera fall. Därför känns det obegripligt att förstå förslaget om en ytterligare utbyggnad av substitutionsbehandling med metadon och det narkotikaklassade läkemedlet Subutex i hela landet.
Före detta missbrukare vittnar om hur svårt det är att avgiftas från Subutex- beroendet. Det är lättare att återgå till att missbruka heroin igen och sedan avgiftas. Läckaget av Subutex på den illegala marknaden är mycket omfattande och lättillgänglig. Polisen betraktar Subutex som en tung drog och bekräftar att unga missbrukare blandar Subutex med andra droger och då blir mycket dåliga.

Jag anser att: drogfri behandling alltid skall prioriteras och att drogfrihet skall vara målsättningen även vid substitutionsbehandling.

Tvångsvård
Jag delar inte utredarens uppfattning att LVM-vård skulle vara rättsosäker och ej heller att det finns hinder för att utforma vården efter den enskildes behov. Tvärtom är nuvarande lagstiftning mycket rättssäker för klienten. Tvångsvård föregås av prövning av både socialnämndens politiker och Förvaltningsrättens jurister och vårdtiden kan med undantag av substitutionsbehandling fyllas med vilket innehåll som helst utom fortsatt missbruk.

Dessvärre så varierar tillämpningen mellan kommunerna och då borde detta bli ett ärende för tillsynsmyndigheterna. De höga kostnaderna för kommunens budget för LVM-vård kan vara en anledning.

Tvångsvården av vuxna missbrukare bör inte överföras till psykiatrin. Det skulle innebära att de missbrukare som nu kan få vård enligt LVM inte kan bli aktuella för tvångsvård eller får felaktig vård. Dit hör somatiskt sjuka missbrukare, missbrukare med psykiska funktionsnedsättningar ( vilket inte är detsamma som psykisk ohälsa) unga vuxna som lever i riskmiljöer och missbrukare som genom hot och våld utsätter sina närstående för allvarlig fara.

En unik möjlighet att ingripa tidigt med LVM är ”ungdomsindikationen” i § 4, andra stycket som säger att tvångsvård kan beslutas när någon till följd av missbruk ”löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv”.

Enligt § 13, andra stycket får socialnämndens ordförande besluta om ett omedelbart omhändertagande för tvångsvård om rättens beslut inte kan avvaktas.
Detta har enligt min erfarenhet räddat många liv och att klienterna känner tacksamhet för att de fått hjälp via LVM när de förlorat kontrollen över sina liv.

Jag anser att: nuvarande lagstiftning – LVM-skall behållas och att staten skall överta finansieringen av LVM-vården så att den inte blir dyrare än frivilliga behandlingsinsatser. Tvångsvård enligt LVM skall fortsättningsvis kunna beredas de missbrukare som utsätter sina närstående för allvarlig fara.

Vårdgaranti
Att sätta upp tidsgränser för erhållande av vård är mycket svårt på grund av missbrukarnas vacklande motivation, svårt att följa en uppgjord planering, uteblivande för inbokade besök och avgiftningar samt återfall i missbruk.

Det är inte rimligt att lägga ansvaret för val av behandling på den enskilde.
Det måste vara professionen, kommunens socialtjänst och/eller landstingets beroendevård som beslutar om vilka behandlingsinsatser som är lämpligast samt att behandlingsinsatserna skall vara tillgängliga så snart som möjligt.

Jag anser att: nuvarande lagstiftning är tillräcklig, men att tillämpningen och tillsynen måste skärpas.

Sprututbyten
Förslaget att sänka åldern för sprututbyte från 20 år till 18 år är mycket oseriöst och högst olämpligt samt står i strid med nu gällande lagstiftning (Socialtjänstlagen, LVU och LVM). Socialtjänsten har ett särskilt ansvar för att ingripa tidigt när det gäller ungdomar och unga vuxna som riskerar att utveckla ett missbruk och kriminalitet.

Systembolaget har en åldersgräns på 20 år för inköp av alkohol av folkhälsoskäl.
Det är då oetiskt att föreslå sprututbyten till en 18-åring som istället borde få hjälp att sluta med sitt missbruk. Kunskapen om att den mänskliga hjärnan fortsätter att utvecklas till 24-årsåldern och är särskilt sårbar för drogintag, borde aktivera tidigare insatser från samhällets sida.

Det finns ingen evidens för att sprututbytesprogram har någon positiv effekt på vare sig smittspridning eller när det gäller att motivera missbrukare till kontakt med missbruksvården. Förslaget uppvisar stor okunnighet om kulturen i missbruksmiljöer. Här blandas sprutor, sked, narkotikalösning, bomullstussar i en salig röra med varandra. Fria sprutor kan då inte förhindra smitta eftersom smittan finns i lösningen och bomullstussen.

Stockholms stads lyckade riktade insatser mot HIV och Aids utan sprututbytesprogram under åren 1985-1992, anses vara en förebild för tidiga insatser mot missbruk och HIV-Aids..

Staden anställde då 2-4 extra socialarbetare med specialkompetens (jag var en av dem) till varje socialdistrikt (22 st.) med uppdrag att uppsöka alla missbrukare, kända såväl som okända samt erbjuda HIV-test och vård. En upplysningskampanj riktat till medborgarna genomfördes. Tätt samarbete med polis, landsting, kriminalvård, anhöriga, skolan samt ideella organisationer resulterade i upptäckter av nya unga missbrukare.

Tillgängliga dåvarande resurser: Sabbatsbergs Narkomanvårdsenhet, S:t Görans, Huddinges och Danderyds narkomanvårdsavdelningar. Missbrukarna kunde omgående avgiftas, testas och slussas till vård. Endast få nya HIV-fall upptäcktes och behandlades under denna tid.
Länsstyrelsens LVM-enhet: utredde självständigt alla LVM-anmälningar,. Vårdbehovet var avgörande - inte pengarna. Anhöriga kunde få hjälp och stöd av LVM-enheten.

En effektiv missbruksvård kräver tidiga insatser, kontinuitet och resurser. Sedan nedskärningarna har kraven på sprututbyten och substitutionsbehandling ökat. En billig lösning för socialtjänsten med fortsatt, ibland livslångt beroende av en annan drog för missbrukaren.

Det var så här det började i Europa som hade få behandlingshem.
”Harm Reduction” introducerades. Sverige har på många sätt varit en förebild med sin restriktiva narkotikapolitik och synen på drogfri behandling.
Vi står nu vid ett vägskäl. Den svenska modellen måste värnas och bevaras.

Jag anser att: sprututbytesprogram inte skall tillämpas men om ändå så blir fallet, skall åldersgränsen för sprututbyten inte sänkas.

Anhöriga
En ofta bortglömd och särbehandlad grupp är de anhöriga till missbrukarna.
Missbrukarens hela omgivning påverkas. De anhörigas anmälningar och kamp för att missbrukaren skall få vård, leder sällan till ett konkret resultat. Deras anmälningar negligeras oftast av socialtjänsten. Värst är situationen när missbrukaren fyllt 18 år, bor hemma och lever på föräldrarna. Då måste socialtjänsten tillämpa sekretess till skydd av myndig person och föräldrarna får inget veta, missbrukaren vägrar medgivande och eventuellt understöd går direkt till missbrukaren.

Jag anser att; Sekretesslagen bör ändras så att socialtjänsten äger rätt att utan missbrukarens medgivande, informera samt involvera föräldrarna om behandlingsplanerna för myndiga missbrukare som bor hemma och försörjs av föräldrarna.
Anhöriga måste ges större möjligheter till utbildning om missbruk, beroende och medberoende. Förslagsvis via ideella organisationer.

Stockholm den 14 oktober 2011

Gun Nordin /AMD Täby
Socionom med mångårig erfarenhet av socialvård/narkomanvård.
Bockvägen 7, 135 50 Tyresö. E:post: gun_nordin@hotmail.com