Artikel i Västerås Tidning

Artikel VLT
Förening stödjer anhöriga till missbrukare. Möten med andra i samma situation hjälper de anhöriga att hantera känslor av skuld och skam.
De slutade vara medberoende.
Att säga nej, sluta vara medberoende, kanske till och med sparka ut sitt eget vuxna missbrukande barn. Det kan vara nödvändigt att överleva som anhörig.
– I dag tackar vår som mig för att vi till slut sa nej till mera matpengar, till att betala hyran och ständigt ställa upp.
Det säger Kalle Seger, styrelsemedlem i Anhöriga mot droger i Västers, AMD-Västerås.
Vi träffar honom och föreningens enda anställda, Maria Malaroda, för att prata om föreningen och hur det är att vara nära anhörig till en missbrukare.
Både Kalle Seger och Maria Malaroda har upplevt något av det svåraste en förälder kan vara med om, ett älskat barn som försvinner in en värld av droger.
En värld där till slut allt i familjerna kretsade runt den missbrukande sonen, som tog all kraft, all energi.
– Vår förening ska hjälpa de anhöriga att må bra och sluta möjliggöra missbruket genom att alltid ställa upp, säger Maria Malaroda. Oftast hamnar den närmaste in en depression och vet inte hur de ska göra efter att ha provat allt.
– Till slut handlar hela relationen om kontroll, kontroll och kontroll. För att få hjälp måste man vilja sluta själv. Det enda du kan göra är att förändra ditt eget beteende. Vi hjälper de
anhöriga att hitta verktygen för att må bättre själva, säger hon.
Ofta tar det ett par år från att missbruket börjat till att föräldrarna har fått full insikt om hur det är ställt.
Svårt att orka vara hård mot ett barn som är drogberoende.
Marias son var 16 när han började med hasch. Han var 24 år när Maria, efter att ha sökt stöd hos föreningen och insett att hon blivit medberoende, en natt vaknade och fann sin son rökande i sitt rum.
Han fick inte ta med sig haschkompisar, inte komma påverkad och inte röka hasch hemma.
– Det var droppen. Ilskan gav mig kraft att köra ut min egen som. Aldrig att jag gör det hade min man sagt. Då går vi under tillsammans. Jag klarar inte mera psykiskt sa jag.
– Jag vet att jag har gjort allt jag kunnat. Som anhörig måste man lära sig att tänka om, räkna om hur många tabletter, mat eller busspengarna räcker till och inse att den som aldrig ljugit tidigare ständigt ljuger.

Kalles son hade flyttat hemifrån, hade jobb, körkort och bil och spelade på krogar på sin fritid.
– Vi hade våra misstankar, min fru mest. Han bytte kompisar, ändrade stil, snäste av oss på telefon och slängde på luren.
Sonen var 24 och hade hållit på ett par år som sprutnarkoman när de förstod hur illa det var.
– Vi försökte hjälpa, kom dit med mat, betalade hyran ibland, följde med till socialen och missbruksenheten.
Samtidigt kände de skam och skuld, undrade vad de gjort fel.
Då fick de via vänner som varit i samma situation rådet att ta kontakt med föreningen. Det blev räddningen för Kalle och hans fru.
– Vi fick lära oss att vi möjliggjorde hans missbruk, berättar Kalle Seger.
En gång i veckan gick de på föreningens självhjälpsmöten.
– Mötena är lika viktiga för de anhöriga som det är för missbrukaren att fortsätta sin behandling, säger Maria Malaroda.
En gång tidigare var Kalles son på ett behandlingshem, för deras skull fick de höra senare. Han stack efter bara några veckor.
– Vi fick höra att man sagt att han måste längst ner i skiten först berättar Kalle.
Så blev det också. Efter en fängelsevistelse och en period som uteliggare ville sonen verkligen sluta.
– Han var trött på att vara ständigt trött att jaga nya droger hela tiden.
Socialassistenten ställde tutta krav, men trodde på honom. Han fick tre månaders behandling som i två omgångar förlängdes till nio månader med eftervård.
I dag har han skapat sig ett nytt bra liv med jobb i en annan stad och har en nära relation till sina föräldrar.
Går det verkligen att leva ett bra liv om man har ett missbrukande barn?
– Jag tycker att jag har ett gott liv. Jag har lärt mig mycket och är säkert en annan människa. Men först när jag sagt nej kunde jag börja hela mig själv, säger Maria.
– Det är inte lätt även om man får verktyg genom föreningen. När man sitter där en fredagskväll och ska äta något gott tillsammans och vet att sonen inte ens har någonstans att bo. Det snurrar i huvudet i alla fall, säger Kalle Seger.
Marias andre, yngre son, blev lidande. Under flera år fanns det ju bara utrymme för storebror,
Anhörigstödet har blivit bättre anser de.
Ett visst stöd ges även genom socialtjänsten
Frivilligorganisationerna har bildat ett brukarråd för att få en bättre dialog med myndigheterna och göra sin röst hörd. Bäst fungerar samarbetet med polisen.
Men den största skillnaden, menar Maria är att drogerna numera går att få via nätet hur lätt som helst. Samtidigt har det blivit mycket svårt att få komma till ett behandlingshem. Behandlingstiderna blir allt kortare och eftervården ofta obefintlig. De flesta kommer tillbaka till sin gamla miljö.
– Min son säger att det aldrig hade fungera för honom säger Kalle. Gamla mekanismer triggas i gång igen.
Ska du få vård måste du ha anhöriga som orkar bråka, konstaterar de.
Det finns massor av missbrukare, men var finns alla anhöriga och föräldrar? undrar Kalle Seger. Han är en av få män bland de runt femtio medlemmarna. Kalle brinner för att försöka stödja andra som hamnat i samma helvete som han själv lämnat.
– Hade inte självhjälpsgruppen funnits hade det varit en katastrof för oss. Kan jag bara hjälpa en enda, så gör det mig lycklig.

AMD-Västerås
Namn: AMD-Västerås, medlem i Riksförbundet Anhöriga Mot Droger.
Verksamhet: gratis samtal och rådgivning till anhöriga till narkotikamissbrukare som är medlemmar, självhjälpsgrupper, studiecirklar, föredrag, skolinformation, opinionsbildning
Medlemsavgift: 200 kr
För information och kontakt:
vasteras. anhorigamotdroger.se
eller Telefon 021-121201

Mette Holck
VLT den 26 juli 2011